jag har det verkligen inte lätt, det kanske ni märkt på mina inlägg ibland. vissa dagar mår jag bra och vissa dagar mår jag verkligen inte bra. vissa dagar vill jag vara med folk och hitta på nå kul, vissa dagar vill jag bara låsa in mig i ett rum och bara försvinna. vissa dagar vill jag bara leva livet, vissa dagar vill jag  bara bort.

jag har gjort saker som jag efteråt ångrar sjukt mycket men samtidigt så känns det ju bra just då.

jag hatar inte mitt liv inte just nu iaf. det går ju upp och ner som för många av er, kanske lite väl ofta för mig.

jag har mina hemligtheter, precis som ni har era. jag må ha lite annorlundare än er, kanske lite väl udda dessutom.

det finns egentligen en jag skulle behöva snacka med, en som jag vet skulle förstå, en som jag vet lyssnar, en som verkligen skulle veta många av sakerna jag bär på. men jag vågar inte, mår skit för det.

under min 15, snart 16år har jag varit med om mycket, mycket mer än vad ni kan tro. saker som är jobbigare än vad man kan föreställa sig. varit med om självmordsförsök (syftar inte på mig)), hittat en av dom jag älskar mest helt borta p.g.a fel mediciner, mycket blod, mycket bråk, för mycket alkohol, förlorat många i min släkt, sjukhus besök oberäkligt många gånger, sjukdomar, dödsfall, svaga psyken, tillfällen man måste väja sida, hemligheter, inte minst av allt hur mycket tårar som helst och mycket annat. jag vet inte men sakerna jag skrev ska ju inte ett barn ifrån 7års åldern vara med om. jag säger bara så här, man kan inte föreställa sig hur det känns för ett barn om att vara med om allt detta. jag har alltid försökt skyddat min lillebror för att han inte ska behöva vara rädd eller så, enda sen vi va liten. många av gångerna saker som dessa har hänt har jag alltid tagit bort honom ifrån dom situationerna och klivit in själv  bara för att jag inte vill attt han ska behöva vara med om det. det är bättre nu, det händer inte lika mycket av dessa saker nu men förr hände det hela tiden. jag satt på mitt rum och grät när ingen visste, det kan hända än idag. jag ville inte visa för någon, jag ville vara stark utåt.

nu i efterhand så kommer allt ifatt. man fattar mer av det som har hänt nu när man är äldre.

du bara stack när det vart som jobbast och lämnade oss/mig med henne själv. jag va ett barn, vi va barn! jag blir så arg när jag tänker på hur du hanterade det tillfället.

den som hände en gång på skolcity (ni som gick där och tänker efter vet nog vad jag pratar om) när "den" va där,  "den" saken har förstört för mig. jag fattade inte förut att det va det som hände där som har gjort att jag är så rädd (obekväm). jag hatar att det hände, hoppas inte ni andra känner lika. jag vet att det va "den"'s fel. jag känner det på mig. JÄVLA SKIT!

huvudsaken är att saker och ting är bättre nu men jag menar, det är ju endå inte ogjort.

jag älskar min familj, vi har gått igenom så mycket tillsammas så vi har egntligen ett band som inte alla har.