du va alltid den som höll huvudet högt öven fast du hade det tufft.

du va positiv jämt och ville alltid ha alla andra på bra humör. det blir som ett stort tomrum.

här är man van att se dej varje dag. i bara huset bredvid bodde ju du.

jämt så va du ute och höll på att greja, oftast med bilen.

varje gång du såg en så va du alltid: hej emilie! hur är det med dej då?.
du ville bara allas bästa. du gjorde så mycket av att bara finnas till.

varför just du? varför just nu? varför i huvudtaget? hur då liksom? så många frågor men inga svar.

du som just varit hos farmor och fikat.. eller du skulle ialla fall det på dagen sa du.

min vän. min väns bror & min brors bästavän! varför?

har just varit där i en timme med patrik som kom hit ifrån loos ensväng för att åka på platsen du tog dina sista andetag.

han hade med sig stina och sandra, jag hade med mig och cissi. mamma, hampus och joel va ju också där.

det som for runt i mitt huvud va: min brors bästavän... han pratade med dej tre gånger igår i telefon, sen slutade du svara och det blev bara röstbrevlåda. han ringde till mammaoch sa att hon skulle kolla så det inte hänt dej nå. han hade precis fått hört om en bilolycka. mamma ringde upp honom och berätta att du inte längre fanns i livet. fan va knäckt han blev.. 
det andra som for runt i huvudet va: annika... hennes bror, hennes enda syskon. hur fan ska hon klara det här? alldeles nyss var det om en skiljsmässa och nu är hennes bror död, fyfan! stackars henne, stackars din familj.

den tredje saken va: vem ska nu sprida glädjen i fränsta? vem ska nu fråga hur det är med mig på det sätten bara du kan fråga? vem ska nu stå utan för de här fönstret och hålla på med bilen, och säga hej till oss som ser?.