förut va jag inte alls emot de, jag va precis som dom flesta i min ålder och rökte lite till och från.

när jag va liten, kanske sju år eller nå (?) så fick min morfar cancer. mamma bara grät ooch grät, jag kom

ihåg det mest av allt. han åkte på vårdcentralen för han inte mådde bra, men dom så att det va typ lunginflammation (eller nå, men tror det va de dom sa att det va). han gick hemma och åt medicin för det. han blev allt sämre och sämre, tillslut gick dom dit igen. den här gången åkte vi också dit. dom på vårdcentalen ringde efter en ambulans som kom dit, allting va bara kaos. vi barn förstod inte så mycket, inte vi som va minst ialla fall.  allt vi såg va ambulans, kaos och tårar. han va så sjukt nära på att "stryka med", ingen trodde han skulle överleva, men de gjorde han. han hade tur, och viljan. jag kan inte komma ihåg min morfar utan en knapp på halsen, eller hur han pratade förr, om han inte haft den knappen hade inte han kunnat prata.

jag har inte fattat det förut. jag rökte ibland fast det hade hänt honom.. jag fatta inte att jag gjorde de efter allt de som varit. nu, det här året har jag inte rökt en enda gång, och jag ska inte röka nå heller. bara så jävla dumt att jag gjorde det ibland förut.